... och det är skönt! Ikväll skall jag på diskussions kurs i Karis.
Läste slut De Försvunna Demonerna igår kväll och insåg att det är det mest deprimerande slutet i en Artemis Fowl bok, till och med värre än Evighetskoden.
Det är också det mest outhärdliga slutet, man vill bara slita åt sig Tidsparadoxen och fortsätta läsa.
Inte för att det inte är ett fint slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar