I bokens början befinner sig Artemis Fowl, ett irländskt, f.d. kriminellt, geni, i en restaurang på Island. Det är hans femtonde födelsedag och han har kallat fyra vättar till ett mycket viktigt möte. Han skall presentera sin plan att rädda världen från den globala uppvärmningen. Men det är något konstigt med Artemis, han räknar hela tiden sina ord och sina handlingar, för att undvika talet fyra. Det är en besatthet han nyligen utvecklat och när löjtnant Holly Short från PYSS (Polisiära YtspaningS Styrkan) anländer till möten misstänker hon genast att hennes goda vän utvecklat Atlantiskomplex (typ schizofreni).
När Artemis förklarat sin teori och just skall till att göra en praktisk förevisning, dyker ett slags sond upp. Sonden är byggd utav vättarnas tekniska geni, kentauren Foaly. Det är meningen att den skall befinna sig på Mars och undersöka jordmånen där, men istället landar den på Island och börjar skjuta på Artemis & co. I tumultet som uppstår blir Holly tvungen att skjuta Artemis (eftersom vättarna är fredliga varelser, så dödar inte deras vapen, men de gör en medvetslös). Den elektriska chocken får Atlantiskomplexet att övergå i Stadium 2, vilket betyder att hans alter-ego, Orion, tar över Artemis huvud, medan Artemis själv är förpassad till ett litet hörn av sitt huvud. Orion är Artemis raka motsatts och nu när sonden, fullpackad med mordlystna robotar, är på väg för att ödelägga vättestaden Atlantis skulle det var bra att ha den vanliga, sarkastiska, smarta Artemis till hands. Vem har programmerat om Foaleys sond? Och kan Holly få den riktiga Artemis tillbaka i tid för att stoppa den?
(SPOILERVARNING)
The Atantis Complex är kanske inte den bästa i serien, men icke desto mindre är det en mycket bra bok. Det fanns många roliga/fina enskilda ögonblick. Speciellt slutet, kändes mycket "oartemis aktigt", men på ett positivt sätt. När Turnball valde att följa med sin fru i den exploderande skytteln, var ett fint ögonblick. Alter-egot Orion är även han en mycket rolig person, som fäller de dummaste av kommentarer. Eftersom Artemis spenderar en stor del av boken med att räkna ord eller sitta inlåst i sitt eget bakhuvud, så får vi inte uppleva lika många av hans klockrena kommentarer som vanligt. Vi får istället nöja oss med Mulch, vilket inte är något dåligt överhuvudtaget.
Mitt absoluta favoritögonblick måste vara när Artemis mamma ringer honom och får honom att lova att bära t-skjortan och jeansen hon köpt honom. Det är så roligt och så allvarligt samtidigt.
Överlag är Atlantis Complex en bok jag rekommenderar varmt. Om du läst de föregående böckerna i serien kommer du att njuta av den desto mera. För tillfället finns ingen svensk översättning, därför finner man oxå en hel del brister i språket i min recension.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar