Rum fyra låg på andra våningen. Det var ett mycket trångt rum, utan fönster. Två pinnsängar med tillhörande nattduksbord var i princip allt som fick plats, jämte en enorm Narnia-garderob. My lade ner sin enkla packning på en av sängarna och skyndade sedan till toaletten. Den var liten och trång med en stark doft av lavendel. Spegeln ovanför handfatet var täckt av ett lager med smuts och damm. My använde en bit toalettpapper och försökte göra ren en fläck av spegeln. Ett blekt och trött ansikte stirrade tillbaka på henne.
“Håller du på att bygga bo eller något?” ropade Marshall otåligt och bankade på dörren. My skyndade sig att låsa upp, hon var rädd att hela väggen skulle ramla in om Marshall dunkade till den en gång till.
“Det var på tiden!”
My ignorerade sin medresenärs kommentar och passerade utan att se på honom.
I den skrangliga pinnsängen låg ett par urblekta lakan och en hård dyna. My grävde fram sin silkessovsäck och bredde ut den över sängen. Hennes mage knorrade högljutt, just som Marshall steg ut ur toaletten. Han kastade en blick på henne och lämnade sedan rummet utan att säga något. My undrade för ett flyktigt ögonblick vart han tagit vägen, men var sedan enbart glad över att få vara ifred. Hon lade sig försiktigt på sängen, rädd för att den skulle braka ihop om hon slängde ner sig allt för ovarsamt. Vad sysslade Kissimee med just nu? Och var gjorde hennes pappa? Det knöt sig i magen åt henne av saknad, men de var åtminstone säkra.
Marshall återvände efter en halvtimme, enligt den digitala klockan på Mys mobil. Han hade med sig två papperspåsar och slängde den ena i famnen på henne. Hon öppnade den försiktigt. Inuti låg en rykande het hamburgare och franskisar med en konstig orange färg.
“Du lät hungrig.”
“Tack.”
My försökte äta så lugnt som möjligt, men det tog henne ändå bara en halv minut att trycka i sig hamburgaren. Den smakade inte som en vanlig hamburgare, men hon var för hungrig för att bry sig vad den egentligen innehöll. De orange franskisarna visade sig vara sweet potato och det smakade inte så dåligt. När hon ätit klart började törsten smyga sig på.
“Du hämtade inget att dricka, va?”
Marshall såg upp från sin, knappt halvätna, hamburgare och svarade: “Nej, jag brukar inte bli törstig.”
My kände egentligen inte för att konversera något mera med den överlägsna ynglingen, men nyfikenheten tog överhand och hon var tvungen att få svar på några frågor.
“Vad var den där kvinnan där nere?”
“Schaudanne?”
“Ja, Schaudanne.”
“En utseendefixerad, outbildad toka. Hennes liv handlar bara om skvallertidningar och det senaste modet.”
“Nej, jag menar vad var hon? För inte var hon mänsklig.”
Marshall gav henne en överlägsen blick. “Har du verkligen inte lärt dig någonting? Schaudanne är en vattukvinna. Inte för att de verkligen lever i vattnet mera, men de har kvar den sliskiga huden.” Han ryste lätt.
My funderade en stund och frågade sedan djärvt. “Och vad är du då?”
Marshall såg lite småirriterad ut. “Jag? Jag är en … öh … trollkarl!”
My höjde på ögonbrynen. “Men du kan inte typ, trolla fram Talismanen?”
“Tror du vi skulle sitta här då?”
“Nej.”
Marshall åt vidare i tystnad och My ställde heller inga fler frågor. Hon studerade istället sina nagelband. När Marshall var färdig samlade han ihop skräpet och lade det på nattduksbordet. Utan ett ord till My släckte han lamporna och kröp ner i sin säng. My hade inget annat val än att krypa ner i sin sovsäck och försöka somna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar